Hur?

Jag vet att det har gått mer än ett år, och även fast jag inte är måste-äta-morfin-och-gå-till-kuratorn-en-gång-i-veckan-för-att-klara-av-att-leva-ledsen längre så tänker jag fortfarande på dig varje dag. Jag är fortfarande ledsen och det är fortfarande de värsta som har hänt mig. Vi var 17 år, är det verkligen meningen att man redan ska träffa den som man inte kan leva utan eller sprang vi på varandra för tidigt? Om jag inte trodde på sagor, på rättvisa, och på att livet helt enkelt inte kan vara såhär brutalt för en 18 årig tjej som tror för mycket på kärlek så hade jag inte varit här idag. Jag har för långt kvar av livet och för mycket tid kvar att plågas av mina minnen för att de där skulle kunnat vara slutet på våran saga. Jag vill leva hela mitt liv med dig, och jag har varit säker på de i mer än ett år utan dig. Och om jag trodde att jag skulle behöva leva hela livet utan dig hade de inte varit värt de. Jag älskar dig är en underdrift. Du är anledningen till att jag finns, ja föddes enbart för att kunna spendera hela livet tillsammans med dig. Jag vet att du vet de.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback