9/2 - 14 | 18:34

Jag har inte varit inne på den här bloggen på ganska precis ett år, sen jag skrev senaste inlägget den 19/2-13. Så hur stor är chansen att jag väljer just idag? Det bara slog mig helt plötsligt att jag ville läsa vad jag hade skrivit. Och det var ju idag! För exakt ett år sen fick jag min första kyss av världens finaste kille. Och om han inte hade befunnit sig på andra sidan jorden nu så hade jag kysst honom idag också. 7 veckor kvar tills jag får lägga armarna om dig igen, min fina.

19/2-13 | 23:49

Om kärleken var smart så skulle den inte behöva göra så jävla ont.


19/2-13 | 23:44

Om jag visste någonting alls så skulle det kännas bättre. Till och med att veta om sånt som man egentligen inte vill veta är bättre än att inte veta! Känner ingen som trillar dit så hårt och fort som jag.


17/2-13 | 17:30

Pirrigt sprudlande nykär. Hår som fortfarande luktar av hans parfym och tankarna på helt annat håll. Det är så typiskt mig för helt plötsligt så är han hela min värld utan att egentligen vara någon speciell.


12/2-13 | 22:18

När har man "rätt" att såra någon annan för att själv få vara lycklig? Och när får någon annan rätt att bestämma att man inte får vara lycklig? Svaret på båda frågorna borde vara Aldrig. Men hur mycket skit, motgångar och skurar ska man behöva ta innan de som egentligen är fel blir rätt bara för att det ska finnas någon slags rättvisa överhuvudtaget. Jag tror på att de finns någon slags rättvisa, att efter regn kommer solsken och allt sånt klyschigt. Jag tror också på att saker händer av en anledning och om det är meningen så kan man inte stoppa de hur mycket man än försöker. Jag tycker att jag har fått min del av otur för ett tag. Jag säger inte att jag har haft det svårare än många andra, för de har jag inte. Men jag har haft de svårt. Så nu väntar jag på mitt solsken. Och jag tror att det kan vara Du.


Jag tänker för mycket.

Varför går man igenom allt tusen gånger om och om igen i huvudet när man inte borde? Varför kan inte bara allt onödigt tänkande ha en stäng-av knapp? Jag är specialist på att överanalsera och speciellt sånt som helst inte ska analyseras alls. Tyvärr.


Snabb update

Okej, så jag kysste en av mina nära tjejkompisars ex på krogen, han dumpade henne för lite mer än 2 månader sen och hon säger att hon inte vill ha honom tillbaka även fast de märks tydligt att hon vill. Hon haffar kille efter kille för att komma över honom. Till historien hör också att första gången ja träffade honom, när dom fortfarande va tillsammans, föll ja direkt. Han är så mycket min typ som det går att bli och dessutom alldeles för snygg för mig. Sedan dem gjorde slut har jag sprungit in i honom på krogen ett par gånger, vi flörtar och vi har så himla kul varje gång. Och så nu i helgen så kysste han mig. De kändes som om vi hade väntat på de båda två och när vi väl hade börjat så kunde vi inte få nog av varandra! Vi typ stannade upp lite då och då för att vi båda log för mycket för att kunna kyssas och ingen utav oss släppte den andra sen på hela kvällen. Jag svävade på moln. Sen kom dagen efter. Helt plötsligt så måste jag välja, om ja vill fortsätta ha kvar min kompis får jag inte träffa honom mer. Och just därför är han allt jag kan tänka på just nu.


Hur kommer de sig...

... att allt jag kan tänka på är dina läppar.
... att allt jag vill är att spola tillbaka tidenen dag och stå upptryckt mot väggen med dina händer runt min midja och se hur du ler.
... att mitt hjärta börjar slå dubbelt så fort av bara tanken på att du skulle sitta här i soffan bredvid mig.
... att allting börjar snurra en aning när jag tänker på dig.
... att jag kan tycka om dig så mycket så att det gör ont utan att riktigt veta vad jag känner.
Och hur fan kommer det sig att du är den enda jag inte kan få.


Jag ska va en av dom

En av dom som orkar vänta.


En bild

Jag glömmer nästan bort att du finns, och att ditt liv fortfarande fungerar som vanligt bara för att jag inte får se dig. De känns som att ditt liv skulle stå still och att ingen annan heller får prata med dig eller vara med sig om inte jag får de. Jag glömmer hur normalt du lever. Jag glömmer att det bara var jag som gick sönder. Och jag glömmer ofta hur mycket jag saknar dig. Och det behövs inte mycket för att bli påmind.


Ska man vet?

Jag har de senaste dagarna fått en tanke i huvudet som jag inte kan skaka av mig. Någonting dem nämnde i ett avsnitt av min nuvarande favorit tv-serie som är så himla sant. Kommer jag att veta att våran sista kyss är våran sista, eller kommer jag få komma på de efteråt? Att ens säga "våran sista kyss" låter så himla fel. Vi ska ju vara tillsammans föralltid! Men bara tanken på att de kanske inte blir så och på att de till och med är möjligt att vi redan har haft våran sista kyss skrämmer mig. De håller mig vaken om nätterna, får mig att må illa och just nu ligger den bakom varenda tår som trillar mer för mina kinder. Så kan det inte få vara. Vi ska inte kunna ha en sista kyss än på minst 70 år. Minst.


Hur?

Jag vet att det har gått mer än ett år, och även fast jag inte är måste-äta-morfin-och-gå-till-kuratorn-en-gång-i-veckan-för-att-klara-av-att-leva-ledsen längre så tänker jag fortfarande på dig varje dag. Jag är fortfarande ledsen och det är fortfarande de värsta som har hänt mig. Vi var 17 år, är det verkligen meningen att man redan ska träffa den som man inte kan leva utan eller sprang vi på varandra för tidigt? Om jag inte trodde på sagor, på rättvisa, och på att livet helt enkelt inte kan vara såhär brutalt för en 18 årig tjej som tror för mycket på kärlek så hade jag inte varit här idag. Jag har för långt kvar av livet och för mycket tid kvar att plågas av mina minnen för att de där skulle kunnat vara slutet på våran saga. Jag vill leva hela mitt liv med dig, och jag har varit säker på de i mer än ett år utan dig. Och om jag trodde att jag skulle behöva leva hela livet utan dig hade de inte varit värt de. Jag älskar dig är en underdrift. Du är anledningen till att jag finns, ja föddes enbart för att kunna spendera hela livet tillsammans med dig. Jag vet att du vet de.


Måndagar..

En måndag som den här vill jag bara glömma. Har haft en så stereotyp "första-måndag-efter-lovet" dag att jag bara vill gråta. Glömde busskortet, bussen kom inte, regn, massa skolarbete, trasigt bankkort och återigen en massa mer regn när jag fick gå hem för att smart som jag är har jag spärrat sms-bussbiljetter på mobilen. Ikväll har jag dränkt mina sorger i te, mandariner och thaimat under täcket i soffan. Jag är inte gjord för att gå i skolan.


Min favorit parfym

Är de helt galet att vilja fråga en kille vilken parfym han använder för att man vill ha en egen, bara för att lukta på. Undrar hur du skulle reagera om du visste att jag låg här nu och kramade om min kudde med näsan helt intryckt i örngottet för att riktigt kunna känna doften. Doften av världens godaste parfym. Inatt sover jag gott.


Hur orkar man

Ja har nog en av de mest stereotypa höst söndagar man kan tänka sig, mulet, grått, höstkallt, en dator i knät och en massa plugg. Och tankarna på helt annat håll. Snälla söndag, bli fredag.


Tretton månader

När slutar man älska någon som man vet att man borde älska hela sitt liv? För hur mycket han än leker med mig, hur mycket jag än gråter på grund av honom och hur illa han än gör mig varje gång han inte bryr sig så står vi fortfarande här, 13 månader efter att vi gjorde slut och ses i alla fall. Inte lika ofta och inte lika offentligt. Men bara för att han inte alltid vill umgås med mig offentligt så betyder ju inte de att han inte kan tycka om mig? De kan betyda att han inte vill att alla man känner ska få fel uppfattning och de kan ha något att göra med att han inte vill ge mig allt för mycket förhoppningar på vad de här kommer att leda till. Vilket de än är, jag vill fortfarande ha honom mer än vad ja vill leva så hur han än vill ha mig är jag nöjd. Och då till nästa fråga, hur länge ska man behöva vara bara nöjd (om ens de..) innan man får nog? Hur länge ska de ta för ett trasigt hjärta att läka och kommer jag någonsin kunna säga nej till Honom med stort h?


Va min igen

När du är här, och vi brinner av begär, då mår jag som bäst.


Värklighetskoll tack

Överlycklig och omtumlad. Vet inte om någon har läst de här och hört hur mycket jag har längtat, men igår kväll fick jag ett sms från den finaste personen jag vet. Mitt allt. Han ville ses och helt plötsligt försvinner allt och alla andra. Fick se honom, hålla om honom hela natten och verkligen känna att han är på riktigt, och inte bara finns i mina drömmar. Han var gulligare än vanligt också, så idag svävar jag på moln.


Sömnlös som få

Varför kan man aldrig sova när man verkligen vill? Och varför kan man inte bara få välja vad nattens drömmar ska innehålla? Mina drömmar är samma visa varje natt. En fantastisk och en som får mig att vilja dö. Du är huvudpersonen i båda. Min värsta mardröm är min sanning, det är den som gör att jag ligger här i sängen själv och inte fem busstationer bort i din varma famn. Och min finaste dröm är när jag inbillar mig att det är där jag befinner mig ändå. Så då är frågan, kan jag inte sova för att jag egentligen inte vill somna och inse sanningen, eller kan jag inte somna för att drömma är allt jag vill?


Allt och ändå inget

Jag har haft en väldigt produktiv dag. Har hunnit åka både in till stan för att byta mina byxor, virra runt och leta efter skosnören (skulle ha långa, platta, mörkblåa) som inte ville finns någonstans. Besökte fyra olika små skomakarbutiker i olika ändar av stan innan jag till sist fick tag på dem! Så typiskt mig att va så envis och orka åka runt i timmar och leta efter skosnören i rätt nyans av mörkblå.. Ibland blir jag till och med trött på mig själv! Sedan har jag även hunnit till centrum och plocka upp de sista inför morgondagens maskerad, tror det kommer bli riktigt bra! Och sist men inte minst, så sitter jag nu hos mina barnvaktsbarn och tittar på tv, med andra ord tjänar in pengarna jag spenderade tidigare idag. Känns ändå lite bra med tanke på hur mycket pengar jag har spenderat de senaste dagarna!


Tidigare inlägg